Det är som att jag ständigt lever i en musikal av Per Gessle och Prins Daniel med känslorna all over the place. Här kommer den ärliga versionen av känslorna jag kände under min Balkanroadtrip.
Jag är en känslomänniska. Jag känner ofta och mycket. Jag lyssnar på mina känslor. Min mage är min guide. Jag kan bli oerhört euforisk av känslor och väldigt nedstämd. Ibland begränsar det mig men ofta ser jag det som en tillgång. En kompass att hålla i, det som ger svar på rätt och fel. Det som får mig att känna att jag lever.
Känslor är en naturlig del av mig
Ofta är känslorna inom ett trevligt spann. Jag är inte på något sätt ett konstant nervvrak som inte kan föra mig eller kontrollera mig. Men, när jag känner något så känner jag det. Och då måste jag få känna. Om jag inte får, alltså känner att min känsla inte passar eller det inte finns utrymme för den, så får jag antingen panik eller så börjar jag gråta. Om inte omgående så inom ett dygn. Jag ser därför till att omge mig av personer som pallar tårar, skrattattacker, berg-och-dalbana och inte gör så stor grej om känslorna är starka. De går ju över. Normalläge återfinns. Ingen big deal. Bara för att jag känner mycket, glatt eller tungt, behöver det inte vara någon ko på isen.
Sanningen om Balkanresan
Jag gissar att de flestas bild av hur min Balkanresa varit är allmänt fantastisk. Innehållsrik, äventyrlig, utmanande, utvecklande, spännande, givande och rolig. Så har det också varit och ingen av de upplevelser jag beskrivit i mina tidigare blogginlägg har på något sätt varit skönmålade. Men. Till alla dessa underbara och annorlunda saker jag varit med om har jag också känt en himla massa saker. Dessa känslor har jag inte delat med mig så mycket av när jag skrivit inläggen hittills. Förrän nu. Här kommer istället alla känslorna på en och samma gång. För det här är också den sanna versionen av hur resan varit. En annan bild utan filter.
Jag vill inte på något sätt svärta ned det jag upplevt och kanske kommer inlägget låta något negativt. Det grundar sig i att eufori, utveckling och adrenalin inte alltid skapas ur lättsamma situationer och glädje. Ibland är det effekten av något svårt som skapar riktigt härliga känslor även om vägen dit är taggig.
Balkanroadtrip och känslorna
Här är några av alla de känslor jag kände under resan:
Spänd
Ärligt talat, jag vet inte om jag någon gång under mina 20 dagar riktigt hann landa och uppleva den där semesterkänslan. Alltså känslan av att slappna av, vara spontan, ha ett skönt lugn över sig. Mañana. Det ordnar sig. Nej. Istället för att njuta av en plats så fanns det ständigt en gnagande oro över morgondagen. Då en ny sträcka skulle köras. En ny karta läsas, en ny stad intas och en ny parkering finnas. Ett nytt ställe att checka in på och en ny dag att finna mat. Jag hade i princip en liten oroskänsla i mig konstant.
Ensam
Jag kände mig inte ensam som i att jag hade tråkigt, inte hade någon att prata med eller för att jag längtade hem. Jag kände mig ensam när jag var tvungen att ta alla beslut själv. Att veta att jag bara hade mig själv att falla tillbaka på i alla lägen (förutom den veckan då Sofia var med och då fanns den här känslan såklart inte) var inte alltid så lätt. Det stärkte min självständighet men jag ska inte säga att jag trivs särskilt bra i att behöva hantera varenda möjlig och omöjlig situation själv.
Trött
Att vara på helspänn i princip hela dagarna och dessutom uppleva allt jag gjorde och utsätta mig för alla dessa utmaningar och svårigheter gjorde mig väldigt trött. Ofta stupade jag i säng vid 23 och sov åtta-nio timmar när jag vanligtvis klarar mig på sex-sju timmar. Inte ett dugg konstigt utifrån allt jag var med om.
Aldrig rädd
Det här var nog en av de känslorna som jag väntat mig att jag skulle känna men jag kan inte minnas att jag vid ett enda tillfälle kände mig rädd. Varken för områden, människor eller situationer. Varken för min hälsa, säkerhet eller allmänt välmående och det tyder ändå på att de tunga känslorna trots allt inte var av livsavgörande karaktär.
Stolt
Många, många gånger kände jag mig väldigt stolt över mig själv. Inte minst nu i efterhand när de mer jobbiga känslorna är som bortblåsta. För alla gånger jag parkerade, för alla höjdmeter jag la under mig, för alla måltider jag åt själv, för alla beslut jag tog och för alla erfarenheter jag gav mig. Jag bangade inte på en enda grej som jag kände att jag ville göra. Visst dissade jag en del ställen att stanna på för att jag inte orkade lägga till ytterligare besök på en ny plats men aldrig för att jag inte vågade.
Efterhandskonstruktion och vad jag tar med mig
Så här i efterhand minns jag mest alla bra upplevelser. Kanske för att dessa finns kvar i bildformat och ständigt kan påminna mig. Men jag tog också någon enstaka bild när jag var deppig och ledsen bara för att påminna mig om att de situationerna också varit en del av denna resa. Jag vet att det varit tungt, bitvis för att jag valde att skriva små anteckningar med hur jag kände mig och för att jag vet att detta inlägg skulle skrivas, men jag känner inte de känslorna längre. Jag är inte trött, ensam eller spänd. Nu ser jag tillbaka på det som varit. Rikare, starkare, smartare. Mer erfaren och med fler referenspunkter.
Tacksam
I detta nu är jag framför allt enormt tacksam till mig själv. För att jag gav mig det här. För att jag trotsade det jobbiga och fortsatte. För att jag låter mig känna det jag känner och samtidigt ser allt det positiva jag varit med om. För att jag haft bloggläsare, vänner, facebookföljare som hejjat på mig. Så tack till mig och tack till er som läser och hänger med mig på mina äventyr genom länder och genom livet.
Hur funkar du? Stormig eller mer harmonisk? Brukar du känna mer eller mindre när du är ute och reser?
Mn Balkanresa genomfördes sommaren 2017 och alla blogginlägg från resan finns under taggen Balkanroadtrip.