Jag klarade det! Mina köprundor ackompanjerade av värmeböljan Lucifer längs Balkans kust gav resultat. Tjejmilen är en springfest i stora mått och min kropp levererade. Vilken känsla!
Tjejmilen 2017
Tusentals smattrande skor, påhejade publik och ostkaka med mjölk vid målgång. Tjejmilen är lika härligt varje gång och i år sprang jag för tredje gången. Jag är grundtränad men springer vanligtvis rätt sällan. De sista två månaderna har det dock blivit ett gäng rundor under min resa och sen intervaller de tre sista veckorna. Att distrahera hjärnan med nya omgivningar i både stad och landsbygd runt om i världen är verkligen motiverande. Springturism är något jag varmt rekommenderar.
På Gärdet i Stockholm var GP-andan (girlpower såklart) påtaglig. Både mellan mig och mina vänner och bland alla medlöpare. Det bästa är att tjejmilen är för alla snippbärare, både den som vinner och de som lunkar fram i sista gruppen hyllas. För mig gick det prima och det tackar jag mina resor för.
Så hjälpte mina resor mig i mål
När jag väl stod på startlinjen kände jag mig redo och på hugget. Som att jag ville bevisa för mig själv att jag kan leva upp till mina ambitioner och jag har vetat att det är psyket och inte benen som skulle avgöra. Tack vare pepp och tips i Facebookgrupp, en stark målbild och mycket mental övertalning susade jag över mållinjen på 55.32. Jag var slut när jag kom i mål men kände mig stark under loppet.
Vagabondform
I facebookgruppen Vagabondform finns det mängder av inspiration för de som vill kombinera resor och träning (välkommen att gå med). Det var där jag fick ett tips på ett konkret träningsupplägg för sista veckorna som jag gillade skarpt. Uppvärmning, 10*1 minut intervaller – 1 minut snabbare än önskat tempo (alltså i mitt fall 4,30), gång i högt tempo 10*1 minut mellan varven och sedan nedvarvning. Sanna ska också ha ett tack för att hon höll mitt tempo uppe i löprundan i Örebro.
Målbild och belöning
Jag hade satt upp ett gäng belöningar till mig själv. En stor godispåse, en ny BH jag vill ha men inte behöver, en ny sporttopp (som jag verkligen behöver) och så lovade Erik att han skulle springa en mil om jag gjorde det. Kanske det som motiverade mig mest när jag tänker efter. Jag visualiserade mycket om hur jag klarar det, om hur jag skulle samtala med mig själv under loppet och det gick uppenbarligen alldeles utmärkt.
Resedrömmar
Jag visste att mitt resultat på Tjejmilen inte skulle avgöras av min kondition. Så väl skulle jag inte hinna träna upp den och vi kan ju alla löpa snabbare än vad vi tror. Det avgörande skulle istället bli pannbenet. Jag fick tips om att jobba med avledande tankar, att fokusera på något annat än att det är jobbigt. Så jag hade bestämt att jag skulle låta mig resedrömma. Resultatet blev en konkret rutt och ett gäng länder jag identifierade att jag ville åka till. Den mest konkreta drömmen är att besöka ett gäng av USA:s stater. Grand Canyon och Barb och Steve i Arizona, Alaska och Hawaii som i sin tur gärna kombineras med en tripp till Canada och/eller Mexico. Det här är en rätt dyr långresa som tar sin tid så det är bara att börja spara och planera vilket årtionde den kan passa in. De mer abstrakta drömmarna jag har handlar om Västafrika med Ghana och Gambia på topplistan och några länder i Mellanöstern så som Iran, Israel och Palestina samt Jordanien. Resedrömma under ett lopp var tydligen ett vinnande koncept.
Men mest av allt…
…är jag extremt tacksam för att mina knän höll och så här några dagar efteråt under omständigheterna mår bra. Som jag minns det sist när jag sprang Tjejmilen 2012, kunde jag inte springa på ett par-tre månader efteråt så då gav jag upp målet om att kunna springa smärtfritt. Lärdomen blir enkel: Ge aldrig upp! Det finns nya chanser.
Även o m 55.32 är en tid jag är riktigt nöjd med så är den största vinsten att jag fysiskt är stark och mår bra. För vad är väl livet utan en kropp som en kan använda som verktyg för allt en vill uppleva?
Har du några fysiska prestationsmål eller drömmar där en vagabondform kan behövas?