Världen är full av normer om hur vi borde och inte borde resa. Vilka resenormer ser du? Vilka beteende belönas och vilka straffas?
Normer är nödvändiga för att samspelet mellan människor ska fungera. Att vara normkritisk handlar inte om vara kritisk till alla normer utan att ha ett granskande förhållningssätt för att se vilka normer som är begränsande. Frågan är vilka normer som finns kring resande? För att ta redan på vad som råder är det oftast enklast att tänka på vilka beteende som belönas och vilka som sanktioneras.
Det kan såklart finnas olika uppfattningar om vilka normer som finns men här är några jag tycker mig se. Det betyder inte att jag tycker såhär eller tycker att normerna är bra. Och ja, jag hårddrar det lite.
Resenormer jag ser
En grundläggande norm är att vi ska gilla att resa, ska vilja se oss omkring i världen. Den som trivs i sitt lokalsamhället ses lätt som lite trångsynt och snäv. Vi ska resa lagom mycket, den som reser för ofta ses som icke-miljövän och egoistisk.Vi ska vilja komma nära det lokala, det som är äkta och genuint annars reser vi inte på riktigt.
Upplever du samma eller tycker du att jag är ute och cyklar? Vilka resenormer har du stött på och skiljer det sig mellan olika resesällskap och kulturer?
Jag inser att detta borde blir ett längre inlägg och inte ”bara” en resereflektion men just nu är det bara ett embryo i mitt huvud och jag ser fram emot att få utveckla dessa tankar mer er läsare.
En gång i veckan skriver jag ett kortare inlägg som jag kallar resereflektion. Du hittar alla i kategorin Resereflektion