Jag är prestationsdriven och nu tänker jag blottlägga mig själv. Utan filter eller concealer. Erkänna mina brister men också peka ut mina superhjältekraft och beskriva hur de påverkar hur jag reser och resebloggar.
Det är en av mina absolut största styrkor. Och därmed även en av mina största svagheter. En tillgång som också begränsar. En drivkraft och ett hinder. Att triggas av att prestera. Att tycka att det är viktigt och titt som tätt belöna mig själv när jag lever upp till mina förväntningar på mig själv.
Att resa och vara prestationsdriven
Ibland uppfattar jag att det finns en negativ klang i ordet prestationsdriven. Duktig-flicka-syndrom beskrivs som en komplikation/konsekvens/defekt. En misslyckad egenskap som borde arbetats bort. Disciplinerade personer saknar livslust och humor. Målmedvetna är allt för hårda mot sig själva. Jag vet att jag låter fördomarna, kanske främst mina egna, hagla. Kanske är din bild av prestationsdrivna människor en helt annan. Kanske är det mina rädslor för hur andra ska uppfatta mig som skiner igenom.
Konsekvenser med att resa som prestationsdriven
Det finns ett antal inte allt för smickrande konsekvenser av att vara prestationsdriven. Jag tänkte erkänna dem allihopa även om jag delvis skäms för att jag är så här. Inte för att det är pinsamma beteende utan för att det alla är exempel på att jag ibland är snäppet för hård mot mig själv. Jag vill dock vara tydlig på en punkt: Jag är inte på något sätt nära någon typ av vägg. Jag mår bra, jag känner mig stark, hela jag fungerar alldeles utmärkt.
Det får mig att…
- gå upp efter för lite sömn för att jag vill fånga en morgonstund.
- sitta sent i hotellsängen med datorn i knät och ännu fler kvällar i soffan hemma för att blogga.
- skriva fyra blogginlägg i veckan trots att jag balanserar mellan två tjänster på jobbet och samtidigt håller uppe träning och vänner.
- lägga till ännu en aktivitet under resan för att jag ständigt vill maximera och ta vara på chanserna.
- följa mina Google-analytics siffror dagligen för att hålla koll på hur väl mina inlägg levererar.
- gå emot mina signaler att ta bloggpaus när jag är trött. Istället fortsätter jag att producera.
- läsa på om ett land och möjliga sevärdheter på flyget istället för att chilla och landa i att jag snart är på väg till en ny destination.
- lista bucketlists och #100resmålattnå och sen pricka av dem en efter en. Om jag inte lyckas känns det som ett nederlag.
Till och från ser jag personer som sätter mötesstopp, tar paus och stannar upp, låter bloggen vänta till förmån för att det så kallade livet kommer emellan. Jag imponeras varje gång. Blir lite avundsjuk för att de trotsar eventuella drivkrafter och prioriterar annat än prestation. Oftast har jag ju ingen som helst aning om vad som ligger bakom det tillfälliga stoppet/pausen – det kanske är ett måste eller det enda sunda möjliga beslutet. Men ändå – ibland önskar jag att jag hade det modet. Modet att gå emot mitt eget behov av att ständigt prestera och istället tillfredsställa andra behov.
Jag gissar att jag framställer mig själv som en vansinnigt oskön person. Oflexibel och ohälsosam. Jag kan hålla med, så upplever jag mig själv också till och från. Men…
Jag älskar mig själv
När allt kommer omkring så väger det positiva över och jag skulle aldrig byta bort den här kraften. Jag må skämmas lite, men jag är också extremt stolt och det är helt okej att känna båda dessa känslor för sig själv. Jag är SÅ tacksam för den här egenskapen.
För att…
- jag har förmågan att fokusera och motivera mig att slita hårt.
- det får mig att upptäcka och uppleva mer.
- jag kan vara trygg i att jag alltid kan lita på mig själv.
- jag når lite längre.
- jag får det som jag vill ha det tack vare mig själv.
Vilka egenskaper och personlighetsdrag har du som du båda ser som en belastning och en tillgång?