Äntligen! Det är en speciell känsla att spika resor och få ett konkret kvitto på att de faktiskt blir av. Det blir förhoppningsvis en och annan solnedgång i havet, strapatser längs vardagens gator och chill till vågornas brus.
Jag har sedan länge haft en vecka i kalendern bokad. En sån vecka som jag vet inte krockar med ledningsmöten på jobbet, där jag kan vara borta över helgen och undvika de värsta jobbtopparna. 2019 första halvår är speciellt av många skäl, det gäller att kryssa mellan det som är givet. Vi ska gifta oss och det kräver sina pengar och sin planering. Vi ska byta generalsekreterare vilket innebär kunskapsglapp (min närvaro blir extra viktig) och det är kongress (alltså årsmöte) för IOGT-NTO i Örnsköldsvik och jag är huvudansvarig för att producera handlingar.
En process för att boka årets första resa
Det här blir ett processinlägg. Kanske lite terapeutiskt för det har varit en resa att boka den här resan. Många avvägningar, många å ena sidan och å andra sidan. Redan i höstas kikade jag på möjliga resor att göra till Västafrika och skrev ett inlägg om allt skav det innebar. Jag velade fram och tillbaka utifrån alla mina krav. Ett land jag vill resa till på egen hand. Där engelska är ett officiellt språk för att åtminstone kunna veta att jag kan kommunicera om något händer. En destination som det helst av allt går direktflyg till. Alternativt till vettigt pris och väldigt rimliga restider med max ett byte eftersom jag bara är borta en vecka. Ett land som jag är nyfiken på.
Förra året valde jag att resa till Ghana för att de hade allt detta. Nattflyg ena vägen, dagflyg andra. Inga ankomster mitt i natten. 6000 spänn, mellanlandning i Amsterdam. Ett land med lite svenskt turism men som ses lite som en framgångssaga vad gäller demokrati och stabilitet. Och så pratade de engelska, perfekt! Jag ville göra något liknande i år men kunde inte finna något som var motsvarande.
Alla de där resevalen
Efter att ha valt bort Indien, Tunisien, Dubai, Kap Verde och alla europeiska destinationer fanns det tre finalister kvar. Sierra Leone, Gambia och Senegal. Sierra Leone gick bort pga språk och att flera mellanlandningar skulle krävas. Gambia kändes smidigt, det pratas engelska och det går charterflyg dit, men å andra sidan ska det enligt utsago vara drygt att vara där pga ständigt uppvaktad av personer som i all vänlighet och för att tjäna sitt levebröd vill hjälpa till med exakt allt. Senegal kändes minst sagt intressant.
Jag kollade på en kombo av Senegal och Gambia och att förlänga resan några dagar och att då ha Senegal som utgångspunkt eftersom dagarna som det går att resa på då blir mer flexibla (charter går ju ofta veckovis). När det visar sig att det inte går att boka bara en av vägarna med Ving (som kör till Gambia) och det efter lite efterforskning visar att bussresan mellan Dakar i Senegal och Banjul i Gambia tar mellan 8 och 16 timmar känner jag att det inte är hållbart att göra två sånna resor (fram och tillbaka) för att kunna utgå från Senegal. Kvar står Gambia och jag bestämde mig.
Innan jag till slut ändå kunde boka en resa till Gambia våndades jag lite över att det inte alls var direktflyg när det väl kom till krita. Nej, det ska mellanlanda i Göteborg ena vägen. I mitt dumdristiga motstånd till mellanlandningar funderade jag på att ta tåget till Gbg och kliva på där men det fick jag inte heller, måste ha avresa och hemresa från exakt samma ort. Sen gick priserna upp från 6600 precis innan nyår till 8800 en dag efteråt så tvekade jag igen. Och så var det ju det där med att välja vilket områden jag skulle bo i och vilket typ av boende jag söker.
Många beslut blev det innan jag till slut en morgon bara bestämde mig och bokade. Då blev jag också smärtsamt medveten om att min bild av charter (allt ingår) inte alls var sann. Det var tillägg för mat på planet, tillägg för transfer från flygplatsen och för att resa med mer än handbagage. Förutom reseförsäkringar och avbokningsskydd men det kan jag vara utan. Förbannade mig lite över detta men insåg att jag hellre har valet än att allt inkluderas i grundpriset utan att jag ens vill nyttja tjänsterna.
Så vad är det med Gambia som lockar mig?
En del är faktiskt sol och bad. Känner att det var länge sedan jag gav mig några dagar på en strand under ett parasoll. En annan är att kunna jämföra Gambia och Ghana, två väldigt olika länder. Ghana med sina 29 miljoner invånare, Gambia har 2 miljoner. Ghana med ett medelhögt HDI (Human development index) och Gambia med ett lågt. Ghana som tar emot ca 1 miljon turister varje år, Gambia ligger snarare kring drygt 100 000.
Samtidigt, det är till Gambia som de svenska charterresorna går och alltså en relativt vanlig destination för svenskar att resa till. Min bild är att turismen är mer välutbyggd i Gambia men det lär jag märka. Gambia är ju också känt för att vara ett land är kvinnor köper sex av män. Inte för att jag är så sugen på att leta upp dessa områden men jag ska helt klart hålla ögonen öppna för att se vad jag ser. En vild gissning är att det inte är så utpräglat som det låter. Men vad vet jag?
Bara för att det är bokat är inte all förberedelse klar…
Det finns en Facebookgrupp som heter Gambiaresenärer som varit ovärderlig. Så skönt att prata med människor som i grunden gillar Gambia med allt vad det är och ändå kan ge en balanserad bild av hur det är att resa som ensam kvinna, som kan beskriva skillnaderna på de olika stadsdelarna, som har tips om guider och som jag även under själva resan kommer kunna nyttja och ställa frågor till.
Så nu sitter jag här med min första resa för 2019 bokad. Så skön känsla. Om en dryg månad bär det av så nu gäller det att sätta igång och göra research för att både få till slöa dagar och intressanta utflykter. Och så ska jag öva in vänliga men bestämda svar som jag på ett trevligt sätt orkar uttrycka i en hel vecka när människor vill hjälpa till och jag bara vill klara mig själv.
Gambiatips av alla slag mottages givetvis tacksamt. Är du lockad av Gambia?