Ibland är inte bloggorken på topp även om det finns bloggpepp där i bakgrunden. Tråkigt att behöva möta insikten att jag inte är en maskin…
Nu blir det ett lite tänkande in-the-moment-inlägg.
När andra bara skulle låta bli att publicera något alls och skita i att det blir en liten lucka sitter jag och vet varken ut eller in. Så det blir ett annat typ av inlägg den här gången och så får det vara. Lyssnar lite på Maria Menas I’m only human och påminner mig om att den här delen av mig också finns även fast jag sällan ger sken av det. Mår absolut inte dåligt, bara inte lika mycket på topp vad gäller bloggork, det är allt. Och det är väl då en världslig sak. Om jag tänker efter lite.
Önskan om att vilja fylla livet med ännu mer
Jag går omkring med en konstig känsla av att jag konstant vill fylla livet med mer än vad jag får plats med. Vill träna mer. Träffa fler vänner. Vara mer med Erik. Vill slappna av mer. Säga ja till mer. Lära mig spela piano ordentligt. Inte känna att blogginlägg skrivs kvällen innan de ska publiceras utan framförhållning eller tanke på vad jag egentligen ska skriva om. Inte vara lite allmänt trött och undra vafasiken jag är snuvig/rinnig/kliig nu, det är alldeles för tidigt jämfört med hur det brukar vara.
Bröllopet tar en del tid såklart, och kanske ligger det lite som en latent stress över allt jag borde ta tag i. Det känns så långt bort på något sätt, som att duracellen i mig inte kickat in. Jag är inte stressad och kanske är det det som stör mig lite, att jag går omkring i någon sorts föreställning om allt jag ska lösa sen, snart, nån gång. Normalt för många, ovnaligt för mig. Samtidigt är jag lite nedstämd av att all väntan och förväntan snart är över. Det här som jag sett fram emot så himla mycket. Vet att jag skrev i min dagbok tre veckor efter att jag och Erik träffats “Bröllop alltså, att jag ens tänker på det”. Så kommer dagen och sen är jag gift och kommer med den största sannolikheten aldrig mer planera ett bröllop. Å andra sidan, då kommer jag ha minnen att njuta av som jag just nu bara kan drömma om.
Den lika tunga insikten varje gång: Jag är ingen maskin
Jag är ju ofta lite av en maskin. Jag skriver på beställning och levererar mina tre blogginlägg i veckan och njuter både av att få skriva och själva producerandet. Men sista tiden har det känts väldigt trögt. Som att jag måste kräma inlägg ur mig. Det flyger inte av sig själv. Det är egentligen inte brist på inspiration, det finns en lång lista med inlägg jag skulle kunna skriva. Det är bara det att varje inlägg känns lite som ett oöverstigligt berg. När jag sitter där kvällen innan, utan framförhållning, då hinner jag inte skriva hela inlägget på en kväll och måste istället få ur mig något annat. Som att jag hela tiden ligger i bakvatten. Steget efter.
På ett sätt älskar jag att skriva den här typen av inlägg. De rinner ur fingrarna på mig. Tar en halvtimme istället för tre timmar som de flesta inlägg tar. Samtidigt känns de så malplacerade. De har ju inget med resor att göra. Men det är ju en personlig reseblogg jag driver där jag inte kan låta mitt övriga liv gå obemärkt förbi. Jag är ju ingen maskin när allt kommer omkring. Lika hård insikt varje gång samtidigt lite skönt att känna mig som
Jag har bloggpepp, jag har pepp till väldigt mycket här i livet men jag tycks inte helt ha orken.
Acceptera. Gå vidare. Kom igen.