Det kan låta pompöst. Att resor skulle kunna bidra till fred. Som att jag förminskar konflikternas komplexitet och bara vill legitimera mitt eget resande. All respekt för att inläggstiteln kan uppfattas så men jag syftar på något annat.
Så här skriver jag om min blogg
Resor kan förstärka fördomar om ”dom i andra länder” men det kan också öka förståelsen för hur andra har det och vilken verklighet de kommer ifrån. Öka solidaritet och givmildhet samt stärka banden mellan människor i olika länder. I en värld med krig och rasism behöver vi mer kärlek och mer systerskap!
Så vad bygger jag min tes och mitt påstående på? Vetenskap? Knappast. Naiv världsbild? Ja, kanske lite. Egna erfarenheter? Ja, absolut.
Min grundinställning är att möten mellan människor bygger relationer och att det är bristen på relationer som gör att konflikter skapas. När ett finmaskigt nät av relationer mellan människor omsluter hela vår jord då kommer färre personer vara benägna att starta konflikter. Det må vara ett långsiktigt och högt uppsatt mål men här är mina bevis för att resor är fredsskapande på lång och långsam sikt. Även om inga resor kan garantera mer fred så vore motsatsen, att vi inte umgicks över kulturgränserna förödande.
Varför resor bidrar till fred
Tsunamin i Thailand
Sverige har aldrig samlat in så mycket pengar på så kort tid och sällan har svenska folket engagerat sig så i en katastrof. Den enkla anledningen till det är att vi var personligen direkt berörda. Vi kände någon som var där. Vi hade badat på den bortsköljda stranden året innan. Vi har lärt känna flera ur lokalbefolkningen. Vi tenderar helt enkelt att bry oss lite mer om det som vi har en relation till och känslor för. Detta skapades tack vare resor. Även om Tsunamin inte var en konflikt så är det ett exempel på hur resor bidragit till omtanke om folk i ett visst land på ett annat sätt än vad vi gör för kriget i Somalia eller översvämningar på Haiti.
Interkulturellt utbyte med CISV
CISV – en av världens viktigaste organisationer. Lär barn och unga i fredsutbildande metoder och det görs långt ifrån en skolbänk. Istället bygger det på interkulturellt utbyte mellan människor från hela världen med ett enda syfte: Skapa bättre förståelse för andra människor och att bygga relationer över nationsgränser. Om jag ska tipsa om en organisation att skänka pengar till inom ramen för reseprocenten skulle det vara CISV. Det är också dit jag skulle skicka mina eventuella barn på sommarläger om jag fick välja.
Mina egna kulturkrockar
Mitt halvår i Tanzania 2007 gjorde mig betydligt mer ödmjuk inför att jag varken vet eller kan allt. Inte heller har jag rätt i alla frågor och inte heller är mitt sätt är det enda rätta. Det är i möten med människor från andra kulturer, med andra världsbilder och andra värderingar som utveckling skapas. Som relationer byggs. Som omtanke föds. Jag bryr mig mer om det parlamentariska läget i Bolivia än Venezuela för att jag varit vid den förstnämnda men inte den andra. Jag har sett parlamentsbyggnaden, det känns helt enkelt lite mer verkligt om det är uppror där. På den allra lägsta nivån handlar fred om brister i relationer och låg förståelse för en annan person eller part.
Men inte alla resor är fredsskapande
Det spelar såklart en helt avgörande roll hur folk reser. Stannar jag inom all-inclusive-området? Pratar jag mest svenska? Har jag en gräslig människosyn från början om att folk ska passa upp och serva utan att jag ska vara trevlig och tacksam? Inget av detta bidrar till fred. Det snarare förstärker avståndet mellan människor och det är inte på något sätt så jag rekommenderar att folk reser. Det är fritt fram att uteslutande vilja göra all-inclusive men att samtidigt inbilla sig eller påstå att de på så sätt vidgar sina perspektiv och bygger relationer är genomskinlig nonsens. Den typen av resande ökar snarare klyftorna mellan vi och dom. De som kan resa och lyxa och de som servar på golvet, vars enda resa är mellan hemmet och arbetet.
Det går sällan att härleda på vilket sätt just exakt den där resan gjorde världen fredligare men det går att tänka åt motsatt håll. Vad hände om vi slutade nöjesresa och bara höll oss på vår egen kant. Skulle världen bli bättre? Skulle avstånden mellan människor minska? Knappast och även om jag vet att det inte går att vända på en sådan slutsats väljer jag ändå att behålla min övertygelse om att resor och möten gör världen bättre. Så jag fortsätter att resa och jag fortsätter vara stolt över att jag lägger mina fritidspengar på att öka min världsbild istället för att smink och kläder även om resorna i sig förstör miljön och klasskillnaderna trycks upp i folks ansikten. Jag är trygg i mitt beslut och jag kommer fortsätta upptäcka världen och alltid ha som mål med hela min existens att jag ska göra världen lite bättre.
Vad tycker du? Är jag så där överdrivet naivt inställd till vad resor kan bidra med eller ser du samma värden som jag gör? Blir gärna utmanad, så feel free att tycka precis vad du vill.