Alldeles underbart eller faktiskt ganska påfrestande? Att resa kanske ändå inte alltid är en dans på rosor med tanke på alla ansträngningar som den ombytliga omgivningen kräver.
Hjärnan tycks tack och lov vara programmerad för att minnas det positiva sakerna med varje resa trots att upplevelsen där och då kanske var långt ifrån så härlig som vi sedan låter återberätta. Å andra sidan, kanske är det just detta som är en del av problemet. När resor förskönas och den generella uppfattningen är att resor mest är en dans på rosor hela tiden.
Resor är påfrestande
Att resa är ju egentligen sjukt påfrestande, i alla fall för den som inte har full rutin på det. Språk som inte går att förstå och en ny kultur att förhålla sig till. Mat som smakar annorlunda och bekväma situationer om dricks, prutande och tiggande. Annan trafiksituation, andra sociala koder, annan luftfuktighet. För en del är det just det som är charmen, för andra är det förödande för resglädjen. Med påfrestande menar jag att det tar energi och kräver ansträngningar från dig du inte är van att göra. När inget kan gå på rutin eller det aldrig går att vara helt avslappnad därför att inte ens mjölken smakar likadant. Inget är så att säga som det brukar.
Jag pratade precis med min lillasyster som är ute på sin första längre resa utan den trygga familjen. Rösten darrade: Varför gillar inte jag att resa som alla andra? Jag längtar ju efter att resa och jag vill ju resa men sen när jag väl reser så trivs jag inte. Jag behöver mina rutiner och jag vill vara social men allt är annorlunda. Jag känner mig bara otrygg, inte för att jag är ensam tjej utanför inget är som vanligt.
Jag gissar att systeryster är långt ifrån ensam. Ändå tycks formen för hur den som reser ska vara och bete sig vara ganska snäv. Det är såklart att alla får vara precis dom de är, men frågan är hur många som känner att det finns utrymme för alla dessa olikheter? Jag gissar att det delvis är en åldersfråga, att folk med åren lär känna sig själv och hittar sina strategier för att hantera otryggheten eller utmaningarna. Men fram tills dess kan ju resor vara allt annat än enbart härliga.
Varför blir det så här?
Varför är det så jobbigt att hantera känslan av att inte trivas på resa. Att känna sig bortkommen, på fel plats och otrygg. När resor mest känns påfrestande. Jag har mina teorier:
Man ska tycka om att resa – helst älska det
Det är status att ha rest mycket och alla tycks vara så himla chilla med oväntade omständigheter, språkutmaningar och att inget är som det brukar. Det ska tas med en klackspark och energin ska vara oändlig. Helst ska man vara manja och kunna lösa varenda situation på volley utan att rubbas.
Den perfekta sociala medie-bilden
Det är knappast något nytt att livet förskönas på instagram och resor är långt ifrån ett undantag. Hur många berättar om när de stannade hemma på hotellrummet en hel kväll för att de inte orkade vara social eller föra sig i område där allt är annorlunda? Vem säger att de mest längtade hem och ville att resan skulle vara över eller att stranden inte alls så fin.
Förväntningarna
Resor är allt som oftast väldigt efterlängtade och många kan på sin höjd göra en resa/år. This is it. Nu ska allt vara perfekt. Vädret, staden, sällskapet, välmåendet, upplevelsen. Besvikelsen är ibland oundviklig. Inte minst när allt är just perfekt utom just sig själv som där och då inte känner sig som den bästa versionen av sig själv. Och inget finns det att klaga på heller för allt är ju ”perfekt” så då måste det ju vara något fel på mig.
Tre egna minnen av helt-jäkla-bortkommen
Det är lätt hänt, att känna sig lost. Sakna välförankrad kontakt med marken och känna att en passar in. Desto större blir utmaningarna när ens trygga hem och hållpunkter i vardagens finns att hålla sig i.
Uganda 2002
Jag var 16 år och på studieresa. Alla var glada och sociala. Alla hittade någon att prata med. Släppte spärrarna och dansade östafrikansk dans. Själv har jag aldrig känt mig så bortkommen eller malplace i hela mitt liv. Känslostormarna var påtagliga och kanske var det då jag satte självbilden av mig själv att jag inte är en social person.
Barcelona 2006
Året efter gymnasiet spenderade jag en weekend hos en vän som körde jobba-på-hostel-och-festa-konceptet. Jag ville också vara spontan, köra go-with-the-flow, släppa taget. Och jag gjorde nog det, men det var en bra bit utanför min bekvämlighetszon och på alla sätt energikrävande och ansträngande.
Tanzania april 2015
Jag ska hälsa på en kompis som för tillfället bor i Dar es Salaam. Jag kände mig råtaggad och längtade efter att säga några ord på swahili, hitta african-time-lunket. Tänkte: Jag har ju bott här ett halvår, jag kan det här. Så kommer jag dit och inget är som jag föreställt mig. Allt kändes påfrestande utom mitt resesällskap. Det tar åtta av tio dagar för mig att acklimatisera mig. Som en käftsmäll.
Att resa är en resa i sig
Jag tror att många åker till all inclusive både för att det är skönt men också för att de inte orkar med påfrestningar som miljöombytet innebär. Det en helt legitim anledning, vi ska ju alla försöka må så bra som möjligt, men jag önskar att jag kunde ta dem i handen och guide dem ut mer i vida världen. Det kanske är för dem som gruppresor är det perfekta upplägget. Då ska man å andra sidan orka med sin grupp och hålla sig till det schema som är planerat. Samtidigt är jag en stark förespråkare att alla måste få vara som de är, varför ska man ändra på sig ens det minsta om man själv trivs med sitt egna jag och har hittat ett sätt för att hantera yttre påfrestningar?
Vi talar alldeles för sällan om det som skaver när vi reser. Som resebloggaren är det ju destinationen som är intressant och inte hur jag mår på resan men den omedelbara bilden av det totala resande blir ju då att det är smärtfritt. Detta i kombination med förskönande instagrambilder och att det finns lite tabu kring att inte vara på topp när allt borde vara på topp gör det hela ännu smalare bild av hur det är att resa.
Så vad vill jag säga med det här inlägget?
- Heja dig som reser trots att det är kämpigt och påfrestande
- Kan vi hjälpas åt att hitta en bättre balans av hur vi porträtterar resor? Gäller såklart inte bara resebloggare
- Jag, precis som alla andra, har mina dippar även när jag reser (och är lite orolig för hur Ghana ska kännas)
- Man måste inte tycka om att resa och om du inte gör det, sträck på dig när du säger det
- Se till att hitta din form och ditt sätt att resa. Anpassa dig inte till normer – ge dig själv vad du behöver
Så för att manifestera detta undrar jag: Mår du alltid toppen på resor?
Lästips
⇒ Sofia på Fantasiresor har skrivit ett toppenbra inlägg om ett angränsande tema nämligen Att resa som introvert – så överlever jag
⇒ Evelina på Earthwanderess har väldigt starkt och personligt bloggat om hur det är att resa med psykisk ohälsa, Travel solo with depression. Detta är visserligen snäppet ”värre” än att ha en dipp eller inte må på topp men är ändå ett inlägg jag tycker att fler borde läsa.